Fakta om kardborre
Kardborresläktet (Arctium) tillhör familjen korgblommiga växter och omfattar omkring tio arter, varav fyra förekommer naturligt i Sverige. Kardborrar växer vanligtvis på kulturmarker och har unika krokuddiga holkfjäll som fäster sig lätt i kläder och päls. Kardborreplantan har fått sitt vetenskapliga namn från det grekiska ordet ”arktos,” som betyder björn – ett namn som troligtvis inspirerats av de borstiga blommorna.
I Sverige hittar vi arter som ullkardborre (A. tomentosum), stor kardborre (A. lappa), liten kardborre (A. minus) och lundkardborre (A. nemorosum), där ullkardborre är den vanligaste. Kardborren har en lång historia inom folkmedicin och är särskilt känd för sin rot, som anses vara näringsrik och användbar för både matlagning och hälsa.
Beskrivning
Kardborren är en stor och grovväxande ört med breda, mörkgröna blad och rödlila blommor. Blommorna är små, rörformiga och samlade i korgar, och holkfjällen på korgarna avslutas med skarpa krokar som hjälper frukterna att fästa sig på förbipasserande djur och människor. Kardborren är tvåårig: det första året utvecklar plantan en rosett av blad och en lång pålrot, medan den under det andra året blommar och sprider sina frön.
De fyra arter av kardborre som växer i Sverige är snarlika, men de kan särskiljas genom sina blomkorgars placering och form. Till exempel kan ullkardborre kännas igen på sina filtbeklädda holkfjäll, medan stor kardborre har kraftigare stjälkar och större korgar.
Växtplatser
Kardborre trivs bäst på näringsrika marker och återfinns ofta längs vägkanter, i betesmarker och på kulturmarker nära bebyggelse. Arterna föredrar södra och mellersta Sverige och blir sällsynta norr om Uppland. Typiska växtplatser inkluderar soliga öppna ytor, där de kan nå sin fulla storlek.
I södra Sverige är kardborrarna vanligare, särskilt i områden med mänsklig aktivitet. Ullkardborre och stor kardborre växer ofta på öppna marker och i vägkanter, medan lundkardborre, som namnet antyder, trivs i mer skuggiga miljöer som skogskanter.
Plantering av kardborre
Kardborre kan odlas i trädgårdar för sina näringsrika rötter och sin förmåga att locka till sig insekter. För att odla kardborre bör man så fröna direkt i marken på våren. Eftersom kardborreplantor behöver näringsrik och väldränerad jord, är det bäst att plantera dem i soliga områden där de har gott om utrymme för att utveckla sin pålrot.
Den första säsongen bör kardborren tillåtas utveckla sina blad, och man kan eventuellt tunna ut runt plantan för att säkerställa att den får tillräckligt med utrymme. Kardborre är tålig och behöver inte mycket skötsel, men regelbunden vattning kan vara fördelaktigt för en sund tillväxt.
Skötsel av kardborre
Kardborre är en lättskött växt som klarar sig bra utan omfattande vård. Eftersom kardborren kan bli stor och tung är det ibland nödvändigt att stötta stjälkarna, särskilt om den växer på en plats där den utsätts för mycket vind. Plantan bör vattnas vid behov under torra perioder, men övervattning ska undvikas eftersom den föredrar väldränerade förhållanden.
För att förhindra okontrollerad spridning kan det vara klokt att ta bort blomkorgarna innan de går i frö. Detta förhindrar att kardborrens krokiga frön sprider sig och etablerar nya plantor i omgivningen.
Förväxling
Kardborre förväxlas ibland med liknande växter i korgblommiga familjen, såsom tistel. Blommorna kan vid en snabb blick likna tistelblommor, men kardborren skiljer sig genom sina krokuddiga holkfjäll, som är specifika för Arctium-släktet. De svenska kardborrearter som är mest lika varandra är ullkardborre och stor kardborre, men de kan särskiljas genom att ullkardborren har en filtartad beläggning på holkfjällen.
Hybrider mellan olika kardborrearter kan också förekomma naturligt, vilket kan försvåra identifiering i fält.
Användningar
Kardborre har använts i folkmedicin och matlagning i flera århundraden. Särskilt rötterna har varit populära, då de är näringsrika och lagrar energi i form av inulin, en kostfiber som gynnar tarmhälsan. Rötterna kan tillagas genom kokning och smaksättning med smör för att skapa en mild och nötaktig smak. De bör skördas från förstaårsväxter, eftersom rötterna blir träiga och mindre aptitliga efter att plantan har blommat.
Bladen och rötterna har antiseptiska egenskaper och har använts i behandling av hudåkommor som eksem och psoriasis. Rotsaft från kardborre har också använts för att främja hårväxt och minska håravfall, vilket har gjort kardborre till en populär ingrediens i hårvårdsprodukter.
Kardborrens unga skott kan kokas som sparris, och knopparna från de gröna blomkorgarna kan skäras och tillagas på ett sätt som liknar kronärtskocka. För den som vill experimentera i köket kan kardborrerot användas i soppor eller friteras som ett snacks, något som är populärt i Japan.
Näringsvärde och medicinska egenskaper
Kardborre är rik på mineraler, vitaminer och kostfibrer. Inulin i roten fungerar som prebiotika och är därför bra för matsmältningen. Rötterna innehåller även krom, vilket kan hjälpa till att stabilisera blodsockret, något som kan göra kardborre särskilt intressant för personer med diabetes.
Den antiseptiska egenskapen hos bladen gör att de kan användas som omslag vid mindre sår och hudirritationer. Bladen kan också fungera som skydd i matlagning genom att svepas runt mat i en kokgrop för att skydda mot smuts och hjälpa till att ångkoka maten.
Vanliga frågor om kardborre
Hur ser kardborre ut?
Kardborre är en stor ört med breda, mörkgröna blad och rödlila blommor. Blomkorgarna är kulerunda och har krokiga holkfjäll som lätt fastnar i päls och kläder. Kardborre kan nå höjder på upp till en och en halv meter beroende på art.
Var växer kardborre i Sverige?
Kardborre växer främst i södra och mellersta Sverige, där den trivs i näringsrika miljöer som vägkanter och kulturmarker. Ullkardborre är den vanligaste arten, medan lundkardborre och stor kardborre är mer sällsynta.
Kan man äta kardborre?
Ja, särskilt rötterna från förstaårsväxter är ätbara och kan tillagas som en grönsak. Roten har en mild, nötaktig smak och kan användas i matlagning eller kokas och serveras med smör.