Berberis är ett släkte av buskar som kännetecknas av sina vassa törnen, syrliga bär och varierande bladfärger. Denna artikel ger en detaljerad genomgång av berberis och dess odling, växtplatser, skötsel och användning i Sverige.
Fakta om berberis
Vetenskapligt namn: Berberis vulgaris
Familj: Berberidaceae
Höjd: Varierar beroende på art, mellan 1,5 och 3 meter
Blomningstid: Maj
Frukt: Röda, långsmala bär
Kännetecken: Tätt växtsätt, 3-delade törnen, gula blommor i klasar
Berberis är en populär buske för häckar och som prydnadsväxt. Tidigare användes den mycket för olika ändamål, men odlingen minskade i Sverige under en tid på grund av dess koppling till svartrost, en svampsjukdom som kan skada spannmål.
Beskrivning
Utseende och bladverk
Berberis är en tät buske som når upp till två meters höjd och är utrustad med många vassa törnen, vilket gör den idealisk som skyddande häck. Bladen är runda eller spatelformade och kan variera i färg från grönt till vinrött beroende på arten. På hösten får många berberisarter en lysande eldröd färg.
Blommor och frukt
Berberis blommar i maj med små, klargula blommor som samlas i hängande klasar. Efter blomningen utvecklas de karaktäristiska röda, långsmala bären, som kan hänga kvar på busken långt in på vintern. Bären är starkt sura på grund av sitt höga innehåll av äppelsyra och andra organiska syror.
Törnen och ved
De långa, vassa törnen som växer i grupper om tre är ett kännetecken för berberis och bidrar till att göra busken ogenomtränglig. Veden är gulaktig på grund av alkaloiden berberin, som också har använts för färgning.
Växtplatser
Naturliga miljöer
Berberis förekommer naturligt i bergiga områden i Asien och Kaukasus men har spridit sig till stora delar av Europa och är numera även förvildad i delar av Sverige. Den växer främst i halvöppna skogsmiljöer och i mark med bra dränering.
Jordmån och ljusförhållanden
De flesta berberisarter trivs i väldränerad jord och föredrar en solig eller halvskuggig placering. För bästa höstfärger bör jorden inte vara alltför näringsrik. De städsegröna arterna föredrar fuktig, mullrik jord som inte är för kalkhaltig och mår bra av ett lugnt, halvskuggigt läge.
Klimattolerans
Berberis är tålig mot svenska vintrar, även om vissa vintergröna sorter kan vara känsligare i särskilt kalla områden. I svenska trädgårdar klarar sig de flesta lövfällande sorter väl i hela landet.
Plantering av berberis
Berberis kan planteras som både prydnadsbuske och häck. Den är lättodlad och etablerar sig väl när den planteras på rätt plats.
Så planterar du berberis
För bästa resultat bör berberis planteras i väldränerad jord och vattnas noggrant i början. Busken kan planteras som solitär eller i grupp om man vill skapa en häck. Vid häckplantering är det viktigt att ge plantorna tillräckligt med utrymme för att utveckla sitt naturligt täta och torniga växtsätt.
Frösådd och förökning
Berberis kan förökas med frön, som behöver en kylningsperiod för att gro. Fröna sås helst på hösten, och med tillräckligt med tid för att vila kan de börja gro på våren.
Skötsel av berberis
Berberis kräver i regel lite skötsel, men regelbunden beskärning kan hålla busken i önskad form och storlek.
Beskärning
För att bibehålla en kompakt och välformad buske kan berberis beskäras efter blomning. Häckar beskärs regelbundet för att behålla en jämn höjd. För friväxande berberisbuskar räcker det med att ta bort gamla grenar om de blivit för täta.
Vattning och gödsling
Berberis är torktålig när den väl har etablerat sig, men unga plantor behöver extra vatten under torra perioder. Gödsling är sällan nödvändigt, men ett lager kompost på våren kan tillföra näring och förbättra jordstrukturen.
Skadebekämpning
Berberis är motståndskraftig mot de flesta skadedjur och sjukdomar. Det kan dock förekomma angrepp av bladlöss och mjöldagg, särskilt på unga plantor. För att minimera risken för sjukdom är det viktigt med god luftcirkulation mellan buskarna.
Förväxling
Berberis kan förväxlas med andra torniga buskar, särskilt slånbär eller andra berberisarter som Berberis thunbergii. Häckberberisen (B. thunbergii) har kortare, utjämnade blad och är populär i många svenska trädgårdar.
Kännetecken för berberis vulgaris
De mest tydliga kännetecknen för vanlig berberis (Berberis vulgaris) är de tre-delade törnena och de avlånga, starkt sura bären. Bladen skiftar i färg under hösten, vilket kan hjälpa till att skilja den från andra liknande buskar.
Användning
Berberis har använts i både matlagning och medicin och är även en värdefull buske för färgning av textilier.
Kulinarisk användning
De sura bären används ofta inom matlagning i Mellanöstern och Centralasien. De torkade bären är vanliga i rätter som pilaf och köttgrytor. De kan även kokas till sylt, saft och gelé och är rika på C-vitamin, vilket gör dem till ett hälsosamt tillskott i matlagningen.
Färgning och hantverk
Berberisved och rötter har traditionellt använts för att färga tyger. Barken innehåller berberin, ett naturligt färgämne som ger en gul nyans och kan användas för färgning av både textilier och hantverk.
Användning i trädgården
På grund av sitt täta och taggiga växtsätt är berberis idealisk som häck och gränsskydd. Häckar av berberis fungerar som utmärkta vindskydd och ger skydd åt småfåglar, som gärna häckar bland de taggiga grenarna.
Medicinsk användning
Inom folkmedicin har berberis använts som aptitstimulerande och febernedsättande medel. Inom homeopati används berberis också mot högt blodtryck och för att rena njurarna. Dessa påståenden är dock inte vetenskapligt bekräftade.
Vanliga frågor om berberis
Är berberis giftig?
Ja, vissa delar av berberis innehåller ämnen som kan vara giftiga i stora mängder. Bären är ofarliga i måttliga mängder, men andra delar av växten bör inte förtäras.
Vilken berberis är bäst för häckar?
Häckberberis (Berberis thunbergii) är särskilt populär för häckplantering. Den växer tätt och kan beskäras för att skapa en kompakt och jämn häck. Den har också vackra höstfärger som gör den dekorativ året runt.
Varför förbjöds odling av berberis tidigare?
Berberis fungerar som mellanvärd för svartrost (Puccinia graminis), en svampsjukdom som skadar spannmål. Därför förbjöds odlingen av berberis i Sverige från 1918 till 1994 för att skydda jordbruket från svartrost.