Liten vildpersilja (Aethusa cynapium var. agrestis) är en underart till vildpersilja, som förekommer i delar av Sverige. Trots att den delar många egenskaper med huvudarten, har den några unika kännetecken och ett särskilt ekologiskt sammanhang. Den är en ettårig växt som främst återfinns som åkerogräs och har historiskt varit mer utbredd än idag.
Kännetecken
Liten vildpersilja är betydligt lägre än huvudarten och blir sällan högre än 20 cm. Denna kortväxta form är dock lätt att känna igen på grund av dess förhållandevis stora blad. Bladen har bredare flikar än hos vanlig vildpersilja, och dess svepeblad är ungefär lika långa som blomskaften, medan hos vanlig vildpersilja är svepen betydligt längre än blomskaften. Frukterna hos liten vildpersilja är också längre än blomskaften, vilket är en annan viktig skillnad. Trots sin lilla storlek, ger växtens blad och frukt ett robust intryck som gör den lätt att skilja från den större vildpersiljan.
Ekologi
Liten vildpersilja förekommer huvudsakligen som ett åkerogräs, men den kan även hittas i trädgårdar och på ruderatmark (skräpmark). Den verkar vara svagt kalkgynnad, vilket innebär att den ofta förekommer på jordar med högre kalkhalt. Eftersom den är beroende av jordbruksmiljöer, har förändringar i jordbruksmetoder och landskapsvård haft en betydande inverkan på dess förekomst.
Utbredning i Sverige och Norden
Liten vildpersilja har främst rapporterats från Skåne, där den tidigare varit vanligare som åkerogräs. Ett äldre fynd finns också från Halland, men de senaste fynden har varit mycket få. Eftersom liten vildpersilja inte förekommer i de flesta floror har den sannolikt varit förbisedd under perioder. Historiskt har den funnits i åkermarker i Danmark, men dess nuvarande status där är osäker. Den har även setts tillfälligt i Norge som en adventiv art. I ett bredare europeiskt perspektiv sträcker sig dess utbredning från Irland och Frankrike till västra Ryssland, vilket liknar utbredningen för huvudarten vildpersilja.
Hot och Försvinnande
Liten vildpersilja har gått kraftigt tillbaka i Sverige, framför allt i Skåne, på grund av det moderna jordbrukets förändringar. Användningen av höga mängder gödsel, odling av täta grödor och ökad användning av kemisk ogräsbekämpning har i stor utsträckning eliminerat de förhållanden som liten vildpersilja är beroende av för att trivas. Dessutom har storskaliga förändringar i landskapet under de senaste 50 åren minskat dess möjligheter att överleva i sydligaste Sverige.
Åtgärder för Bevarande
För att bevara liten vildpersilja krävs specifika åtgärder, särskilt i de områden där den fortfarande förekommer. De få åkrar där växten fortfarande finns bör brukas på ett sätt som inte missgynnar den. Det innebär att jordbruksmetoderna måste anpassas för att minimera användningen av kemisk bekämpning och övergödning. Ekonomisk ersättning till markägarna som en del av jordbruksstödet kan också vara en viktig faktor för att säkerställa växtens fortlevnad.
Liten vildpersilja bör även odlas i allmogeåkrar och övervakas av floraväktare, för att kunna dokumentera och skydda dess bestånd. Ytterligare efterforskningar och inventeringar i de områden i Skåne där växten tidigare varit vanligare kan hjälpa till att upptäcka eventuella kvarvarande bestånd och stödja bevarandeåtgärder.
Habitat och Livsmiljöer
Liten vildpersilja trivs i jordbrukslandskap och i urban miljö, särskilt på mark som har blivit störd eller påverkad av mänsklig aktivitet. Dess främsta habitat är åkermark, där den funnit sin nisch som ett åkerogräs. Den föredrar näringsrik, gärna kalkhaltig jord, och påträffas ofta på jordhögar och andra platser med liknande jordstruktur. Den är en autotrof, vilket betyder att den producerar sin egen energi genom fotosyntes.